Done done and done.
Nästan korkat överambitiöst gick jag hem efter min "final presentation" och gjorde mer. Mer Starbucks. Nytt, ny planta, illustrerad kaffeplanta, nya annonser, ny bok och en ny kopp. Inte för att någon sa åt mig, tvärtom det var bra, det funkade, Sam ville ha en kopia till hans privata samling studentarbeten och Ian tyckte bara att det behövdes en punkt och fler moodboardsbilder till min final hand in. Men ändå. Så, efter hårt slit och en massa illustratordokument senare lämnade jag in det slutgiltiga Starbucksprojektet i morse. Mitt liv är tillbaka. Sen dess har jag städat mitt rum, lagat mat, packat väskan och målat naglarna. Det vankas årsdag i Nottingham...
'Do you have any tickets left for Michael nine o clock?' Loads.
I helgen såg vi den sista snutten av Jacko's liv, dinerade i en kyrka, åt alldeles för mycket choklad och blev lite på lyset. Det där med lyset var kanske den bästa delen. Vi barhoppade och berättade hemlisar under infravärmens röda ljus. Underbart. Som grädde såddes ett frö som blev till en planta. En planta som antagligen kommer bära hela mitt Starbucksprojekt. Det finns få saker som slår det ljuset
23.05
Nottingham
Fringe
Möss är söta. Dom är söta i Askungen. I berättelsen om musen i mammas källare. När man ser dom på en promenad runt strömmen. När en katt leker med en så den skriker hjärtskärande ända tills man räddar den. Möss är inte söta när de är det första du ser på morgonen. Yrvaken öppnade jag dörren till vardagsrummet på vägen till köket. Hopp hopp hopp hoppade den lilla musen rätt över golvet. Jag frös till is. Tänkte att jag skulle gå tillbaka upp till mitt rum, packa väskan och åka hem. Men så tänkte jag igen, hörde magen kurra och kände blåsan trycka på. Naturens lag tog över och jag mailade Martyn the landlord. När jag kom hem idag hade en exterminator varit här och alla flickor hade fått varsin musgiftslåda. Martyn och Leanne jobbar fort, det gillar jag. Just det, jag klippte mig också. Äntligen.
Ja ni får helt enkelt tänka er två bilder på mig i min nya frilla; den ena med en tokig min, den andra lite nöjd bara.
Blogg. se är skit. Ha!
Victory
'Im a star darling'
Jag skulle ha tagit med mig kameran igår. Människorna jag träffade på någons husfest var den ultimata sneakpeaken av fashionfolket på min skola. Unga, ytliga, paljettprydda, översminkade, kindpussande och gay (eller bara en image?). Faschinerande. Alla vill synas, bli något och framförallt passa in genom att sticka ut. Det är sådana kvällar jag är glad över det faktum att jag är 24. Inte 20. Och detta kindpussande. Svensk som man är sträcker man fram handen och hälsar med ett halvstelt leende. Här är det inte nog, rätt vad det är har din nya vän sträckt sig fram och placerat en blöt på kinden. 'How aaaaare you' har jag nu förstått att man inte ska svara på, bara repetera. Det var en rolig kväll.
Shoes
Nu bär det av in till London. Idag ska jag försöka få med mig dessa skönheter hem. Sen jag såg dom förra helgen har jag inte kunnat sluta tänka på dom. Snyggingar. Adios!
Wifebeaterjuice
Sa Steve om min Stella på vägen till Beas hus. So? Sa jag. Det är det närmaste jag kommit en riktig Chav. Själv var jag mest glad att ingen tyckte om det för då behövde jag inte dela med mig som stackars Emma. Det blev en bra kväll. Och sen. Vid halv elva möttes vi upp och gick till 'the old postoffice'. Där drack vi pitchers och tittade på människor som skulle platsa i idols tidigare avsnitt, ni vet de där som sjunger falsk men vägrar inse, de bra avsnitten. Det var kul. Precis sådant som gör mig lite extra glad. När drickat var slut och det sista skrattet var skrattat gick vi till Enigma. Där dansade vi i ett svettigt litet rum som sjöng på sista versen, drack billig öl och blev bestulen på en jacka. Bra kväll, men idag är jag lite trötter, som sig bör. Nu ska det handlas och ätas mat. Mat. Mat.
LDN
Big Ben var så imponerande som man tror, likaså London eye. I Hyde Park matade Mattias en tiggande ekorre med flapjack. Solen gick ner och människorna verkade aldrig vilja gå hem. Inte vi heller. Vid Picadilly circus pulserade nattlivet, alla var på väg någonstans, några vilade fötterna på torget. Vi posade framför reklamskyltarna. I Kinatown kryllade det av folk. Vi åt en rejäl måltid för £ 3. Bookshopparna avlöste varandra och rislamporna vajade sakta i kvällsbrisen. Oxfoord Street var lika hektiskt och välkomnande som alltid. Jag köpte ett par jeans och två böcker.
Weekend
Houseparty
Igår var jag iväg på galej. Någon som bodde ihop med någon av utbytesstudenterna ställde till med fest och vi var bjudna. Och bjudna blev vi, på både bål i plastmugg och sju olika sorters tilltugg. Ett gammalt hederligt houseparty. Jag måste dock säga att engelsmännen sätt att festa på skiljer sig något från vårt. Kvällens huvudsakliga mål är att bli pissed. Riktigt full. Medan vi hemma i Sverige dricker lite då och då under kvällen för att hålla den sociala gnistan vid liv, dricker man mycket precis hela tiden här. Detta resulterar i diverse charmigheter som att fråga en stackars tyskt utbytesstudenter utanför ett kebabställe om hon inte vill göra lite barn?
Kvällen tog oss vidare till Tap 'n Tin. Ett riktigt rufft och bra ställe som gav sjörövarskeppvibbar. Tre våningar, folk som dansade på borden och billig dricka. Bra ställe. Gårdagens eskapader resulterade dock i en baksmälla light, så dagens planer är som följer film, äta, sova, film, äta, sova.
TESCO
Homedelivery. Jag tycker det är lyx. Här är det ett sätt att spara pengar. Att inte plocka på sig en massa extra i mataffären. Det är lätt att göra här. Marknadsföringsstrategin i Storbritanninen går främst ut på att övertyga kunden om att spara pengar genom att spendera pengar; "Buy 20, save £5". Behöver jag ens nämna att jag går på det? I onsdags fick jag och Tamara vårt första homedelivery från TESCO. För £3 kom en pratglad och trevlig karl som tyckte att jag pratade bra engelska ( det bästa med hela grejen) hem till oss och lassade in en massa gott. Hur smidigt som helst. Det kan bli en vana.
I'm not getting myself killed
Dagen har innefattat ett oväntat och väldigt vackert musèeum, Storbritanniens största secondhand bookshop, charmiga hus, Primark och ett litet möte.
Vid rödljuset kommer två pojkar i 12-15 års åldern och cyklar upp brevid mig. De stannar och spanar ut i korsningen. Alla bilar har stannat för rött, en av pojkarna sätter fart rakt ut i korsningen. Den andra ropar "Oi! Whaaa aa you dooooin!!" "You gonna get yourself killed" Pojken fortsätter uttrycka sin oro, nu lite tystare för sig själv. "Blooody ey" " He fuck'n never listens to me" Jag kan inte låta bli att le åt omtänksamheten, våra blickar möts och han säger " I'm not getting myself killed". Smart grabb. När jag lite senare följer med klungan som otåligt går mot rött står pojken kvar. Det sista jag hör är "I'm not getting myself killed".
When it rains it pours
